Nostalgi på fler än ett sätt

      Inga kommentarer till Nostalgi på fler än ett sätt

För några veckor sedan släpptes ett av de spel jag har sett fram emot mest de senaste månaderna, Cuphead: Don’t deal with the devil (mer känt som bara Cuphead). Cuphead är ett plattformer shoot’em up (eller shmup) som släpptes på Xbox One och PC. Storyn i spelet är följande:

Bröderna Cuphead och Mugman lever tillsammans med den vise gamle Kettle i ett hus på ön Inkwell Isle. En dag vandrar Cuphead och Mugman för långt bort från sitt hus och hamnar framför djävulens kasino. Väl inne på kasinot börjar de spela craps, det går bra, men plötsligt dyker en ny gäst upp. Det visar sig vara ägaren själv, djävulen, som kommer med ett erbjudande – ”Vinner ni en gång till får ni alla mina skatter, förlorar ni får jag era själar”. Cuphead som nu är förblindad av girighet säger ja och kastar tärningarna. Bröderna slår två ettor och förlorar därmed sina själar till djävulen. Som ett sista försök att rädda sina själar går bröderna med på att samla in alla andra skuldkontrakt, som invånarna på Inkwell Isle lurats på.

Det här vi får kontroll av Cuphead (och Mugman om man spelar multiplayer), de tar sig till olika delar av Inkwell Isle. För att samla in skuldkontrakten från alla invånarna måste Cuphead och Mugman använda sina speciella magiska krafter, vilket består av att knäppa med fingrarna och skjuta en ett magiskt skott. Under äventyret kan Cuphead och Mugman köpa bättre attacker och andra förmågor. Min favoritattack är en spridare som har kort räckvidd men skjuter många skott samtidigt. Gameplayet varierar mellan banor där man springer och skjuter för att ta sig till slutet av banan och banor som enbart är bossfighter. Bossfighterna är de invånare som har blivit lurade av djävulen, och tvingats skriva på ett skuldkontrakt. Det som gör Cuphead så speciellt och varför jag fick upp ögonen för det var det estetiska, allt är nämligen handritat och gjort för att se ut som en tecknad film på 1920-1930-talet. Även musiken och resten av ljudet är gjort för att efterlikna som det var på 1920-1930-talet. Spelet är också riktigt svårt, nästintill oförlåtligt svårt, som spelen från förr var. Kontrollerna är inget fel på, det är ens reaktionsförmåga som avgör om man vinner eller ej. Min favoritboss var/är Mr. King Dice, djävulens högra hand. Hela bossfighten består av en gauntlet med mindre små bossar, tills man till slut får gå upp emot kungen själv. Skovård, stil och klass är vad Mr. King Dice utstrålar i sin utstyrsel, perfekt visualisering av djävulens högra hand. Allt som allt, Cuphead: Don’t deal with the devil blandar snygg visuell och ljudpresentation med grymt bra gameplay. Om jag skulle ge Cuphead: Don’t deal with the devil ett betyg från 1-5 skulle jag ge det en 4a, nostalgi på fler än ett sätt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *